I går kväll var det dags för mitt livs första lopp, engelbrektslöpet på 5 km. Solen gassade och det var stekande hett trots att klockan var sju på kvällen. Smart nog så sprang jag i långbyxor dessutom. Nåväl, i starten så placerade jag mig strategiskt ganska långt bak eftersom jag inte kämpade om de första platserna direkt och så hade jag tänkt starta lugnt för att senare öka på tempot. Men de planerna grusades redan första sekunderna i loppet då alla rusade iväg jättesnabbt och man själv drogs med i farten och kände att man inte kunde börja sacka efter redan så tidigt. Så jag öppnade med ett högt tempo och tyckte trots allt det funkade rätt bra, men när jag kommit 2 km så började det kännas tungt och jag insåg att jag aldrig skulle klara det tempot loppet ut. Lite motvilligt sackade jag ner lite grann, för att sedan sacka ner på lägsta växeln när det var ca 1,5 km kvar. Värmen i kombination med att jag tagit ut mig betydligt mer än vanligt gjorde det så olidligt att jag tänkte minst 50 ggr att "nu går jag en bit", men jag kämpade ändå på och sprang i ett lugnt tempo istället.
Med tanke på att jag tog det så lugnt på slutet och att jag blev omsprungen av flera så trodde jag inte ens att jag skulle komma under 27 minuter, men blev nästan chockad när jag efter att jag fått medalj och tagit en klunk vatten kollade på stegräknaren som ännu visade under 25 minuter.
Den slutgiltiga tiden blev 24:30, vilket jag har svårt att fatta själv nästan. Jag var nog rätt säker på att jag skulle komma under 27 minuter, och trodde att om jag skulle springa ett perfekt lopp så skulle jag slå personbästa på 26:35 (egentligen beräknat efter mitt personbästa på 6km), och jag trodde att min maxkapacitet nog skulle kunna få mig precis under 26 minuter. Så det blev alltså betydligt bättre än vad jag hoppats på att jag skulle klara av i absolut bästa fall. Alla mina tre mål som jag satte upp klarade jag med mer eller mindre råge. Min minuttid per km förbättrades radikalt från 5:19 min/km till 4:54 min/km, och den har jag förbättrat bara några enstaka sekunder åt gången tidigare. Det känns grymt bra alltså, och det blir en karamell som jag kan suga på ett bra tag.
Mackan slog mig stort som väntat och gjorde ett mycket bra lopp trots att han började bli förkyld och inte verkade helt nöjd själv.
Enda nackdelen med det här resultatet är väl att det kommer att bli svårt att överträffa det här på en lång tid tror jag, men det ger mig en hint om vad jag är kapabel till och vilka framgångar jag gjort senaste månaderna bara. Vilket betyder ännu mer motivation i ryggsäcken. Men framöver ska jag inte jaga tider eller pressa mig, utan köra på 6 km-sträckor och öka på farten i takt med att mitt ben känns stabilare. På tal om det så hade jag nog presterat ännu bättre om jag haft ett normalt fungerande ben, men eftersom det känns bättre och bättre så kommer det göra sitt också på resultaten framöver.
Bevis, svart på vitt, finns på resultatlistan:
http://www2.idrottonline.se/ImageVault/Images/id_63236/ImageVaultHandler.aspx
sök på "dekadent" så hittar man mig
lördag 5 juli 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ÅÅÅÅ vilket lopp av dej och vilken bra tid =) Lite stolt över dig hehe fast du är en okänd människa men ändå =) är sååå glad för din skull!!!!
När man springer lopp, är det svåraste att hålla sitt eget tempo både på gott och ont....bra att du inte stannade och gick rent mentalt och man kan ha olika tankar man kan mentalt tänka, t ex springa 100 steg och sen ytterliggare 100 om det känns jobbigt....
Tycker det låter som en bra idé att du bara ska få lite mil i dina ben på relativt låga farter och kansek nån gång i veckan ha lite högre hastighet...för att utveckla snabbheten lite ytterligare =) Nu ska jag sova så jag orkar springa imorgon ;) Goood Natt!
Grattis till ett bra lopp! Kul att du håller i.
Grattis! En tävling är nog en tävling trots allt, och de flesta verkar ha en liten extra turbo vid dessa tillfällen.
En karamell att suga på förstår jag :) - gasa lagom...
Tack för kommentarerna, jag bugar och bockar :)
anna: ja, just den där taktiken använde jag, dvs att försöka springa en liten bit till, och en bit till, osv. om man tar en liten bit i taget så inser man att man orkar mycket längre än vad man tror :)
Skicka en kommentar