Dag 43 - No pain, gain

Rubriken på detta blogginlägg är en parafras på "no pain, no gain", som ofta används inom träningssammanhang. För att nå framgång så måste man lida lite. Men Maffetone-metoden verkar vända upp och ner på den teorin. Den metoden går istället ut på att inte ta ut sig till max, men ändå göra framsteg, och kanske tillomed större framsteg än om man tränar genom att ta ut sig till max. Som om inte det vore nog så ska metoden också fixa allt detta:

* höja ämnesomsättningen
* förbättra fettförbränningen
* stabilisera blodsockernivåerna, vilket påverkar psyket positivt
* minska stress
* minska risken för belastningsskador
* man får minskat sug efter sötsaker
* mindre fria radikaler i kroppen (illasinnade molekyler som ökar risken för cancer och annan skit)
* minskad risk för uttorkning under träning

Det finns kanske fler fördelar, men alla dessa är ju fantastiskt bra fördelar. Maffetone-metoden är alltså en lågpuls-träning där kroppen arbetar aerobt (förbränning med hjälp av syre), till skillnad från högpulsträning som sker anaerobt (förbränning utan syre). Flera av de uppräknade fördelarna är på motsatt sätt nackdelar med den anaeroba träningen.

Nu finns det ju många olika metoder och teorier, och den här är väl bara en i mängden. Men det som fått mig att få upp ögonen på den, är dels för att badGear, vars blogg jag länkat till i högerspalten, har pratat varmt om den, likaså är flera på jogg.se:s forum lyriska över metoden. Men så har jag ju också läst molekylärbiologi i 2 år och vet en del om hur kroppen fungerar på molekylnivå, plus att jag läst genetik och evolutionsteori och såna prylar. Och med den bakgrunden så tycker jag den här metoden låter väldigt vettig och trovärdig. För det första är kroppen konstruerad för att ha tillgång till syre, och även om kroppen klarar av att arbeta utan syre så är det nog mer en nödfunktion än en "feature". I artikeln som jag läste häromdan så stog det också att mängden fria radikaler ökar vid anaerob förbränning, och jag är rätt så säker att det är en direkt konsekvens av syrebrist. (Fria radikaler är halva syremolekyler som är väldigt reaktiva och skapar oreda i kroppen eftersom den vill reagera kemiskt, med det mesta).

Samtidigt tror jag stenhårt på någon slags stenålders-metod. Vårt samhälle har förändrats radikalt de senaste 10.000 åren, men våra gener har förändrats marginellt. Våra kroppar är till stor del fortfarande optimalt konstruerade för att leva som de gjorde då. Och jag tror faktiskt inte de behövde springa flera kilometer i maxtempo. Däremot tror jag de kanske joggade i lugnt tempo för att transportera sig mellan olika ställen. Kan tänka mig att de levde ungefär som de flesta däggdjur gör idag, t.ex vildhästar, som promenerar endast fåtal meter, skrittar (eller vad det heter) för att ta sig längre sträckor och galopperar endast vid fara. Jag tror faktiskt gång är ett ganska onaturligt sätt att transportera sig längre sträckor. Har man förmågan och orken att jogga, så finns det ingen anledning att gå en längre sträcka (på stenåldern åtminstone, i nutid kanske man inte vill jogga till jobbet och komma in svettig till morgonmötet). Se på små barn, som inte lärt sig alla sociala normer ännu, de springer gärna om de ska förflytta sig en längre sträcka.

Denna metod verkar även kunna minska både psykisk stress och andra typer av stress (påfrestningar, belastningar, etc). Så för min del låter det intressant och jag tror att jag kan må bättre av att springa i lugnare tempo. Tror även det är en mentalt bra träning att försöka ta det lugnt, även om man känner för att ge allt man har. Men det är inte lätt att försöka ta det lugnt tycker jag. Hursomhelst har jag hunnit med en del lågpulsträningar nu, och senast blev det en hel mil. Jag har ju tidigare sprungit en mil och försökt pressa mig så mycket jag orkat, och det är en enorm skillnad att springa i lågpulstempo. Efter åtta km kunde jag utan problem andas genom näsan och det kändes aldrig jobbigt. Skulle lätt kunnat springa en mil till. Benet krånglade inte alls lika mycket som det brukade heller. Lyckades hitta nån slags rytm också där jag kunde jogga på i ett okej tempo, men jag fick ta det allt lugnare ju längre jag sprang förvisso. Var inte alls anfådd efteråt heller, och känner mig inte sliten på nåt sätt. Skulle nog kunna göra om samma sträcka imorron och det hade jag absolut inte fixat om jag tagit ut mig till max. Kontentan är att det känns mycket roligare, trots att det är lite trist att inte kunna jaga tider på samma sätt, men nu jagar jag istället tider i lågpulsträning.

Skulle kunna skriva mycket mer, men har redan skrivit lite väl mycket. Kan bara nämna att det finns nåt som heter MAF-test som jag tycker att man kan skita i, om man inte är jätteseriös i sin träning. I något tidigare inlägg skrev jag nog lite fel om hur man räknar ut sin max-arbetspuls för lågpulsträning, men hur man räknar ut det finns på denna sida (där det också står lite om MAF):
http://www.rrca.org/resources/articles/slowdown.html

En ännu mer läsvärd länk (det står ungefär samma sak som jag skrivit om, men lite mer ingående):
http://www.dietist.se/fraagor/forbattra-amnesomsattningen-och-fettforbranningen-med-maffetone-metoden/