Dag 94 - ett visst mått av besvikelse

Ok, lite grann ser jag nog detta projekt som ett misslyckande ändå. Det borde inte vara så svårt att kämpa sig ner 7 kg på 14 veckor tycker jag. Senaste veckorna har gått extra dåligt tillomed. Men hade jag inte satt igång det här projektet så hade jag nog inte tagit mig tid att försöka lära mig hur man gör, vad man ska göra och inte göra, etc. Nu sitter jag mest och analyserar vad jag måste ändra på, och även om det är tråkigt så kommer jag nog ändå att vinna på det i längden. Tänkte ta mig en extra funderare i helgen och försöka sammanställa alla lärdomar och ta med mig dem till en fortsatt kamp mot vikten, och utbrändheten. Men kampen mot dåliga träningsvanor, tycker jag att jag har vunnit i alla fall. Jag var förvisso redan på god väg när jag började projektet, men nu känns det väldigt självklart att träna några ggr i veckan.

Framtida utmaningar är dels att bli av med min lilla knäskada först o främst. Den är inte alls allvarlig, men den hindrar mig från att löpa så långt. Så jag kanske börjar med en paus från motionerandet, efter det här, eller iaf från löpandet och övergår till långa promenader och ev. kortare joggingpass, och ökar gradvis prestationerna för att belasta knät så lite som möjligt.

En annan utmaning är kosten. Det är nog ännu min svaga punkt, även om jag skärpt till mig en hel del. Men jag är dålig på att veta vad man ska äta, och kan knappt några recept/maträtter, som både är nyttiga och goda. Jag har nu plockat fram några böcker om GI, med tips om recept och råvaror, som stått i bokhyllan oöppnad och samlat damm. Men det jag lyckats med är iaf att sluta äta chips eller snabbmat mitt i veckan, och knappt ens på helger numera. Dricker nästan aldrig läsk. Äter nästan alltid var tredje timme (bra för matsmältningen). Och har trappat ner på en del kolhydratrik kost och råvaror. Men det krävs mer än så tydligen.

Den sista, och största utmaningen är stressen. Har nyligen läst att stress är ogynnsamt för vikten, och jag tror faktiskt det är en ganska så betydande faktor i det här. Jag tycker jag lever i en mycket bra situation nu, och det finns inga stressande moment omkring mig, men jag kanske däremot stressar mig själv ibland, att försöka göra mer än jag hinner eller orkar. Idag tog jag faktiskt kontakt med nån stressterapeut, som ligger på samma gata där jag bor. Känns lite dumt att ha gått förbi där varje dag, och först nu kontaktat dem. Det kan vara värt att ge det en chans, för själv är inte bäste dräng alltid, jag tror jag behöver nån som vägleder mig. Har bara fått ett telefonnummer iofs, men ska ringa dit imorron. Ska även ta ett snack med läkaren och försöka styra upp nåt.

Det som rent fysiskt sker i kroppen då man utsätts eller utsatts för stress en längre tid är att binjurarna producerar för mycket kortisol, det påverkar en mängd funktioner i kroppen negativt, bl.a. hämmar det matsmältningen. Så jag tror faktiskt det är en ganska stor orsak till att jag inte lyckats gå ner mer än jag gjort. Dels har jag inte haft energin att ta tag i allt, men jag har ändå motionerat en hel del, och förbättrat mina matvanor en del, och viktförändringen har ändå varit ganska liten, trots en rätt stor skillnad i livsstil.

Den som vill läsa mer om stress, binjurar och matsmältning kan t.ex kika här:
http://www.stressteamet.se/stressvarning_binjureutmattning.html

och jag hittade av en slump detta preparat, som jag också tänkte testa, även om jag är lite skeptisk:
http://www.vivotopia.org/aktuellt/nybalans.html

Men något av det viktigaste jag lärt mig är att enbart motion inte funkar som medicin mot utbrändhet, det kan (märkligt nog) tillomed förvärra symptomen om man tränar för hårt. Så jag ska försöka jobba med den mentala biten lite mer nu. Har försökt tidigare, men de läkare jag haft har varit helt inkompetenta när det gäller utbrändhet.

I övrigt har jag tränat på som vanligt, men övergått till lite mer promenader och kortare joggingturer.