lördag 6 september 2008

Dag 90 - hur man tränar sig sjuk

En vecka och en dag kvar. Jag ska vara så ambitiös som möjligt den tid som är kvar, men att nå målet är rätt kört. Det är mycket jag har lärt mig på vägen, och det är tack vare bloggläsare och era tips, men framförallt måste jag säga att boken "träna för livet" av Maffetone har fått mig omvärdera allt vad träning heter. Jag har nu bara 3-4 sidor kvar i boken, och ironiskt nog så vet jag bättre nu hur jag ska träna och varför jag inte lyckats, lagom till att projektet är över. Men projektets viktigaste bit var iofs att komma igång, få nya rutiner och vanor, och det har jag lyckats bra med tycker jag. Men det trots det så finns det mycket att förbättra och förändra, då jag tränat på fel sätt en större del av tiden.

Varför har jag inte lyckats med vikten då och vad behöver jag förändra?

Egentligen är hela idén med bloggen en riktigt dålig idé i mitt fall. Jag har fortfarande rätt nedsatt energi pga utbrändhet, och att pressa sig själv till att träna så mycket som möjligt, eller att komma under vissa tider, gå ner i vikt på en viss tid, är just såna beteenden som jag måste arbeta bort och som har lett till att jag blivit utbränd. Förutom att hård träning ökar risken för belastningskador, ökar antalet fria radikaler i kroppen och kan försämra immunförsvaret, så finns även risken att man kan bränna ut sig. Det har tydligen hänt en del patienter till Maffetone, även elitidrottare. Han skriver också mycket om stress och utbrändhet i sin bok, och hur man bör träna för att undvika att stressa sig själv. Jag har insett att jag gjort en hel del fel. Man kan ju lätt tro att bara man tränar så mår man bättre, men Maffetone menar att en bra kondition inte alls är samma sak som en bra hälsa.

De fel jag gjort är ju bl.a. att försöka springa så snabbt som möjligt, så ofta som möjligt och tränat trots att jag haft ont. Man ska även undvika att träna efter en stressig dag på jobbet, för träningen kan öka på den redan uppbyggda stressen under dan, och det är inte så bra för de stackars binjurarna eller resten av kroppen. Själv har jag tydligt känt av det också, då jag i början blev totalt utmattad dagarna efter jag tränat riktigt hårt och försökt pressa tider. Det är först den senaste månaden när jag tränat allt mer lågpulsträning som jag mått bra efter träningen. Och som sagt så tror jag inte det är så bra för mig att försöka pressa mig själv alltför mycket, varken med att springa snabbt, mycket, långt eller att gå ner i vikt snabbt. Det får nog mest motsatt effekt är jag rädd. Jag blir för trött och stressad för att springa och ökar på stressen, vilket nog inte heller är gynnsamt för viktnedgång.

Så efter det här projektet är slut så kommer jag börja om från början i viss mån och göra om och göra rätt. Börja lite smått, se till att mitt irriterande knä läker ut och låta det styra mängden av träning. Men kommande vecka kör jag nog på ungefär som vanligt ändå.

Sedan kommer jag starta en ny blogg, men utan tidsbestämda mål och utan alltför mycket press på mig själv. Givetvis är det inte alltid negativt att pressa sig själv, men det måste ske med måtta, och man måste gå gradvis fram och hitta en nivå som man mår bra av. Hursomhelst så har jag rätt bra och många idéer på ett framtida upplägg, som jag tror rätt starkt på.

Jag ser dock inte detta projekt som ett misslyckande, för det hade bara varit ett misslyckande om jag inte haft en aning om varför jag inte lyckats med mitt mål. Men jag tror mig nu veta ganska bra varför det inte fungerat lika bra som det var tänkt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Låter vettigt. Målet behöver inte vara huvudsaken heller, det är ju på vägen man lär sig saker. Ser fram emot nya bloggen också :)

Tobias sa...

Tack för de orden :)
Nej, målet är inte alltid det huvudsakliga, eller det är nog viktigare att fokusera sig på vägen till målet, och inte bara på att fixera sig vid målet och försöka uppnå det till vilket pris som helst, utan att ha någon bra strategi.